Från skog till huvudstad – Lammhults historia

Historien om Lammhult börjar redan på 1400-talet. Ortsnamnet lär härstamma från namnet Lambhult; hultet där man håller lamm. Men, det är först kring sekelskiftet som orten börjar bebyggas på allvar. Innan dess fanns endast sju hus tillhörande Lamhults Herrgård. Herrgården upplät inte någon mark för att små företag skulle komma igång. Ägarna till Lamhults Herrgård öppnade själva en speceriaffär, som arrenderades ut. Där kunde man hålla koll på pratet kunderna emellan! Bönderna band sina hästar utanför affären, eventuell hästspillning tillföll herrgården, det var uppgjort så i kontraktet. 1954 bytte ortsnamnet Lamhult namn till Lammhult.

MÖBLER
Småland är ett skogsland, eftersom det fanns gott om virke växte sågar och smedjor upp. Snickeritraditionen ledde till att möbelaffärer så småningom etablerade sig längs södra stambanan. Den småländska möbelindustrin började egentligen med pinnstolen på 1860-talet. Då fanns det cirka 40 möbelfabriker i Småland, 1920 hade antalet vuxit till 180, i dag är antalet färre. Namn som Gemla, Diö, Rottne, Åby, Lammhult, liksom Källemo, Mathsons i Värnamo och IKEA i Älmhult, är välkända i våra trakter när det gäller möbeltillverkning.

I byarna kring Lammhult fanns många duktiga snickare med bl.a. spinnrockar och trappor som specialitet. Så småningom kom de duktiga snickarna från byarna in till Lammhult och startade små snickerier. Transportmöjligheten på järnvägen var viktig. Det fanns ingen vattenkraft för driften av maskinerna. istället fick hästar och kor gå i vandring. Så småningom kom ångmaskinen och löste maskindriften.

Den första möbelfabriken i Lammhult grundades 1919 av Edvard Karlsson. Lite senare kom AB Lamhults Stol- och Snickerifabrik (grundat 1926). ”Stolfabriken” som den i dagligt tal kallades efter de pinnstolar som i början tillver- kades där, kom att få en stor betydelse för utvecklingen av möbelindustrin på orten. ganska snart, under glansåren 1940–1970, tillverkades specialiteter som stoppmöbler, bokhyllor, skåp och bord. På 1930-talet tillverkades här många biografstolar i Sverige, det var en mycket stor produkt.

På 1950–60-talet fanns det 15 möbelfabriker i Lammhult. Kvar i dag finns Lammhults Möbel AB samt fyra stycken möbelsnickerier. Företagen norrgavel, Ljungsåsa AB, och Lammhults Snickeri AB i Lammhult samt Håkan Palm i Lädja. Företagen norrgavel och Ljungsåsa ligger i en historisk miljö. Det var nämligen här som ”Stolfabriken”, startades 1926 och som den tredje egentliga platsen för den industriella möbelproduktionen i Lammhult.

JÄRNVÄGEN
Den röda gamla byggnaden vid järnvägen är den enda byggnad som finns kvar från järnvägsepokens början, 1864. Stationen, då ett vackert hus i liggande och stående panel med snickarglädje, fick 1954 i samband med att dubbelspåret byggdes ett helt nytt utseende till ett rött tegelhus. Även poststationen inrymdes i stationshuset. Under några månader var Lammhult detta år (1864) ändstation för postdiligensen från norr. Stationsområdet planterades med många vackra träd och blommor men både de och stationshuset är nu är borta.

1864 invigdes denna del av stambanan. Arbetet med södra stambanan startade några år tidigare såväl från Stockholm i norr som från Malmö i söder. Kungörelse om att man sökte arbetare lästes upp i kyrkorna och man upp- lyste då också om att den som var intresserad skulle ha med sig en spade, ett sängtäcke och en tygpåse att lägga maten i. Många soldater togs ut till byggandet. Arbetsdagen var lång, 11–15 timmar/dygn. i Lammhult med omnejd gick bygget över ett antal mossar. Att gräva till fast botten var otänkbart, man ”broade” istället. Det innebar att två gärdesgårdar byggdes som sedan fälldes mot varandra. På dessa lades granris och ovanpå detta, massorna till den blivande järnvägsbanken.

De som nådde Lammhult först var rallarna från söder. Hit kunde man alltså åka tåg, skulle man vidare fick man ta postdiligensen. De båda rallarlagen möttes så småningom i Sävsjö. Tåghastigheten var inte särskilt hög på den tiden. Vanliga tåg körde ca 25 km/tim medan snälltågen kunde komma upp i 50 km/tim. År 1910 arbetade här åtta personer på stationen och 18 tåg stannade per dag. Elektrifieringen var klar 1933 och dubbelspåren kom till på 1950- talet. I mitten av 1970-talet stannade de sista persontågen i Lammhult. Det sista var en rälsbuss som gick mellan Alvesta och Sävsjö.

BYGGNADER
Fortfarande finns några sekelskiftesmiljöer kvar i samhället, exempelvis den gamla skjutsstationen; ett vitt reveterat hus. Här korsade den gamla infarten från Växjö järnvägsspåret och fortsatte sedan genom samhället norrut, eller söderut mot Växjö förbi ”Malinsbo”. Lammhultsborna kalllade vägen för ”Stockholmsvägen”. Strax efter ligger, med gaveln mot gatan, en gammal ladugård där vägfararnas hästar fick sitt härbärge. Här ligger också ett rött gammalt gårdshus. I huset har funnits hattaffär och tapetserarverkstäder.

”Malinsbo”, den gamla arrendatorbostaden till herrgården, finns kvar på Järnvägsgatan. Förmodligen har huset fått namn efter en omtyckt piga. På samma gata ligger ett grått reveterat hus, det är prästgården. Här låg förr brandstationen. På andra våningen låg arresten, som kom istället för den gamla finkan, vilken numera står i Hembygdsparken.

Lammhults kyrka, som invigdes 1964, är både modern och traditionell till sin utformning. Arkitekt är Claes Knutsson, Alvesta. Den har något av ett kloster över sig med sina muromgärdade gårdar. Kyrkan verkar trots det inte stängd och tillsluten. Det som främst fångar blicken när man kommer in i kyrkan, är de fyra stora fönstren i glasbetongmosaik av konstnären Olle Svanlund, Malmö. Fönstret längst ner bär namnet Korset och fönstren i koret från vänster till höger: Hoppet, Ljuset och Försoningen.

Den stora gula träbyggnaden mitt emot kyrkan är Lammhults Herrgård. Herrgården har anor från början av 1600- talet då Bengt Oxenstierna bytte bort gården till kronan. ”För gjord trogen tjänst” fick en landskamrer i Växjö senare gården som belöning. 1666 blev Lamhult säteri. Sedan 1795 fram till 1917 då ett familjebolag bildades, har gården direkt eller indirekt varit i släkten Gyllensvärds ägo.

Herrgårdens ägare startade 1906 en telefonstation som drevs privat fram till 1932 då Televerket tog över. Man hade tidigare haft en teleförbindelse mellan Lamhults Herrgård och Bergs Herrgård, som drevs privat av gårdsägarna. En dam anställdes av herrgårdsfolket att sköta stationen, hennes man var kusk åt gyllensvärd på herrgården. I dag finns kommunens områdeskontor för skola /barnomsorg inrymt i herrgården.

LAMMHULT IDAG
I dag är Lammhult en ort som sjuder av aktivitet. De många företagen andas kreativitet och engagemang. Arbete med att vidareutveckla samhället med såväl bättre väg som att få tätare tågförbindelser är i full gång. Det finns aktiviteter för gammal som ung, enskilt eller i grupp. ”Möbelriket” hade sin officiella invigning 1998 och Lammhult är navet i detta rike. Turismen från när och fjärran frodas, många är intresserade av att besöka Lammhult. Precis som det ska vara när det gäller en huvudstad.

Källa – Ingela Bernstein – Svensson
Växjö Kommun